Jobbet en drog?

Jag märker hur jag spenderar mer och mer tid på jobbet. Jag trivs här. Och när jag tittar mej omkring upptäcker jag att många kollegor gör likadant. Jag till och med märker att jag gärna spenderar tid på jobbet för att det är skönt att få klart alla saker som hela tiden finns runt omkring. Det är skönt att vistas bland glada människor i fina miljöer. I bland undrar jag om inte jobbet börjar bli en drog? I bland kan jag känna så mycket kärlek för mina kollegor så att det  känns som om bröstet ska spricka. Det kommer över mej så intensivt och starkt så att jag får sätta mej ner och vara tyst. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att gå ut i korridoren och möta mina elever. I dag satt jag med en elev framför mej och pratade. Mitt i samtalet slog tanken mej att han inte förstod hur fantastisk han ser ut genom mina ögon. Det är sorgligt. Eller när jag i dag presenterade vårt nya konstprojekt för niorna. Ungdomarna fick mer eller mindre panik. Prestationsångesten fick dem att leva ut. Jag skrattade mer under den här dagen än vad jag gjort på hela veckan sammanlagt. Men det var också så coolt att se dem lugna ner sej, när det gick upp för dem att projektet inte var jätte hemskt, att de faktiskt skulle kunna klara det. Vilket jobb  jag har. Vilket fantastiskt jobb jag har!