När jag kom till arbetslaget möttes jag med viss skepsis. Inte mot min proffession, utan min vilja att vara mentor. Och vara mentor. De liksom frågade lite vad jag kunde göra för skillnad. Hur mycket jag kunde lära känna eleverna. Nu har jag haft mina första utvecklingssamtal. Och det känns himla bra faktiskt. det känns som om jag har koll på läget. Det bästa av allt är att det känns som om jag faktiskt bidragit till nånting. De senaste samtalet så sa min underbara elev att han kände sej mer motiverad. Och det är inte illa pinkat av en tonåring som är aptrött på skolan. Utvecklingssamtalen är ju en chans för eleven att pejla av läget. En chans för föräldrarna att få mer information om sina barns skolgång. Jag ser till att mina mentorselever får en lapp med sej hur de ligger till betygsmässigt, och att vi pratar om sömn, fritid och studiestrategier. Dessutom får jag en chans att få träffa en förälder, eller fosterförälder. Och det underlättar att få en chans att se dem i en annan konstellation än med sina vänner.
I dag får jag beröm av mina kollegor. Och det värmer. Jag vet att jag är på stapplande ben på väg ut i lärarlivet. Jag är långt ifrån klar. Långt ifrån färdig att ha massor av svar. Men det känns som jag gör skillnad. Oavsett om det var ett skämt eller inte blev jag glad när en elev igår sa åt mej att mina spanska lektioner är roligare än teatern vi var på. Och såå dålig var inte pjäsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar